Att känna sig kallad

Oasbladet nr 4/2011 tog i två artiklar på temat att fundera över en kallelse till ordensliv. 

Vill du, kan du, får du?
Sr Inger, Helige Franciskus systraskap, Klaradals kloster i Sjövik

Någonstans har Wilfrid Stinissen formulerat de tre väsentliga frågorna för den som funderar på en kallelse,  jag lånar dem som utgångspunkt: Vill du? Kan du? Får du? Dessa enkla frågor håller långt, både att starta med och att återvända till i olika skeden.

Vill Du?
Det handlar om den inre kallelsen. Den kan vara en mer eller mindre utmejslad  längtan, idé, aning, dragning. Poängen är att du kan räkna med att kallelsen från Gud har en genklang i ditt inre, starkare eller svagare. Du kan vara kluven och osäker, men om det inte alls finns något bejakande inom dig behöver du nog inte bekymra dig om att fundera vidare.  Men skulle du lägga undan det hela och frågan ändå envetet återkommer – då finns det skäl att titta på det igen. Känner du en attraktion, blir du helt enkelt lite glad vid tanken, då finns det alla skäl att ta reda på mer. I fantasin eller genom besök kan Du nosa på olika former av klosterliv. Det finns olika modeller att se på. Var då uppmärksam på vad som klingar med i samma tonart som Din längtan. Ta reda på mer fakta, läs och tala med någon som lever ordensliv.  Den längtan du känner kan vara romantisk, det behöver inte vara fel för det. Men den måste inte heller vara i rosa, längtan kan ha andra färger. Den är som den är. Och det som drar dig till klostret behöver inte vara det som får dig att stanna. Mycket händer på vägen.

Kan Du?
Är du fri? Finns det någon som du har ansvar för? ”Må de lägga bort varje bindning såväl som all oro och bekymmer. Må de endast bry sig om att tjäna, älska, tillbe och ära Herren Gud så väl de kan, i hjärtats enfald och med en ren avsikt.” formuleras det i den franciskanska regeln.  Det innebär inte att leva utan relationer till människor omkring, t ex  anhöriga.  Hur de konkreta kontakterna ser ut varierar för olika former av ordensliv.  Men du måste vara tillräckligt fri för att kunna överlåta dig helt och hållet.   Sedan finns det en massa små och stora ”kan du” frågor. En som jag tror är väldigt grundläggande är om du kan inordna dig i det sammanhang du går in i. Du kan inte räkna med att allt byggs om efter dina idéer.  Förhållandet mellan ”jaget och laget” talar man om i sportsammanhang. Några är kallade till pionjärer, att bygga nytt. Men de flesta av oss kallas in i något som redan finns. Vi kallas att låta oss formas, samtidigt som vi bidrar med oss själva och påverkar det vi går in i. Vi kommer inte bara med våra tillgångar, utan också med våra brister. Och det är som det skall vara.

Får Du?
Finns det ett kloster eller en gemenskap som tar emot dig? Att komma med tanken på att leva klosterliv och lämna det till andra att pröva kan kännas väldigt utlämnat. Men det är livsviktigt för kallelsen att den bekräftas av gemenskapen (eller den eller de som är satta att göra det). Frågan som ställs är inte hur trevlig eller användbar du är. Det är ju Guds vilja vi vill urskllja, både den som kommer och de som tar emot.

Medicin eller mat
På min egen väg till ordenslivet hittade jag en frågeställning som kanske är användbar för någon mer. Jag hade upptäckt att det var väldigt bra för mig att vistas i klostermiljö. Tystnaden och bönerna och gemenskapen jag fick dela som gäst hade blivit viktig för mig. Så småningom kom jag till en punkt när jag började undra om det var medicin eller mat – om det var något jag behövde en dos av då och då. Eller om det var något som skulle finnas där hela tiden, bära och forma mitt liv. När tanken på klosterliv dyker upp i en kristens liv, då tror jag den skall tas på allvar. Den skall prövas, realistiskt. Sedan kan svaret bli vilket som – det är ett steg framåt vilket det än blir. De frågeställningar man brottas med är viktiga i relation till en själv, till människor och till Gud.  Som medkristna får vi stödja och hjälpa varandra att se klarare, och vi får glädjas över Guds kärleks väg med var och en.

Hur känner man igen en klosterkallelse?
br Caesarius, Östanbäcks kloster, Sala

Urfrågan är väl: Vill du bli fullkomlig? Den som – när villkoren preciserades drabbade den rike ynglingen i evangeliet (Matt 19) så att han gick bedrövad bort och Antonius i Egypten och Franciscus i Assisi nästan 1000 år senare så att de gick bort och sålde och valde det liv de kunde se som att följa Jesus. ”Fullkomlig” skall man kanske tolka som konsekvent, hel, radikal. Och vad vill man ha som slutomdöme om sitt liv en gång?

Så har vi kännetecknen som vår vise fader Benedikt ger i sin regel inför frågan om en novis kan ge sina löften för livet. På latin blir det frågan om han är angelägen om (alltså inte bara klarar av, accepterar) tre O-n:

OPUS DEI, ”guds-jobbet” dvs gudstjänsten, bibelläsningen, bönen. Kanske man först upplever förälskelsen i liturgin, tidebönen, mässan, lovsången. Och/eller hungern efter Guds Ord i Bibeln. Längtan efter stunder av stilla bön, smaken av Guds närvaro. Förklaringsstunder. Visst får man längta efter det. Men sedan skall man till vardagen, till jorden – och då handlar det om

OBOEDENTIA, lydnaden som utgår från lyssnandet – första ordet i benedikts regel: Lyssna.
Först då tystnad med allt det som man själv vill säga för att i stället lära sig ta emot. De egna projekten blir inte de viktiga utan det man tar emot av den man tror konkretiserar Gud för en – ett ständigt trosprov.  Det handlar om att handla, ibland mot det man själv gillar. Man får anförtro sina invändningar, just anförtro, inte käbbla i misstro mot den överordnade för att tjata igenom sin vilja – utan överlämna sin bild av verkligheten till den som skall lydas så att han får hela bilden – och kanske därför i det lyssnande som också är hans uppgift känner sig tvungen att ändra ordern. Men till sist får man gå efter det som åläggs.

OBPROBRIA, kritik (en mild översättning) tillrättavisningar, utskällningar rent av.
Helt orimligt kan man tycka. Men här avslöjas det mycket snabbt, om man är en fri människa som kan bjuda på sig själv, om man vill lyssna, lära sig – eller tror att man måste försvara sig. Och därför inte söker Guds och brödernas barmhärtighet. Där det återkommande svaret från nykomlingen på väg in i klosterlivet på frågan Vad önskar du? Och när Benedikt i fjärde kapitlet av sin regel räknat upp alla goda gärningar, verktygen i fullkomlighetsarbetet, så landar han till sist i aldrig misströsta om Guds barmhärtighet. Också här den säkra grunden? Br Martin i Erfurt eller Wittenberg var varken först eller sist att hitta den i en klostercell. Och det är det som gäller till sist och hela vägen i klostret som för alla kristna. När man ville fullkomlighet och det mesta eller allt blev så halvt. Det kallar Benedikt ödmjukhetens stege som på syndakännedomens botten når den stora förlåtelsen och i den kärlek till Kristus, som är den Helige Andes gåva och skapar det i sanning dolce vita, ljuva livet.
Det förverkligas på många olika sätt i mångfalden av kallelser och gåvor i Guds församling. Men vill man satsa allt på det, inte tåligt vänta på himlen bara, utan i det vidgade hjärtat (prologen till Benedikts regel) smaka paradiset i jämmerdalen, kanske man skall se litet närmare på klosterlivet.

Oasbladet nr 4/2011